flygandeskor

Det tänker inte jag.

Jag ska faktiskt vara så pass odjup att jag ska ta första gången jag gick till orkestern.

Jag gick i femman och skulle gå på den första orkesterrepitionen.

Jag var såklart jättejättenervös.

Jag hade bott i skåne i kanske två veckor och gått i skolan i knappt en vecka. Minns inte om jag jag började skolan samma vecka eller veckan innan, men det spelar egentligen ingen roll för jag visste ju att jag inte skulle känna någon där. Hur stora var oddsen liksom?

Jag blev körd till musikskolan och med bultande hjärta klev jag in i lokalen vi skulle vara i. Jag tittade mig lite skyggt runt omkring och plötsligt fick jag se, till min livsglädje, att tre stycken från min klass gick i orkestern. Det var Anna, Olof och Kalle. Jag kände ingen av dem riktigt alls men visste att Anna var trevlig och hon sa glatt hej.

Det var en lättnadens stund. Verkligen.

Sedan blev allt bara roligare och roligare och jag blev bättre och bättre vän med Anna, även om det tog sin tid.(Kalle och Olof slutade ganska snabbt för folks information och jag blev aldrig speciellt bra vän med någon av dem)

Den dagen glömmer jag inte. Även om den kanske inte är så extremt speciell.