A lonely speaker in a conversation
Man får sjunga med lite extra i de där låtarna som säger att allting kommer bli bra till slut.
Man får skrik-sjunga mer till alla de hundratals låtarna om att ”live forever or die young”.
Men även om man sjunger med så högt man kan samtidigt som man så innerlig önskar att allting kommer bli bra tillslut och samtidigt som man vill leva för alltid ung så vet man att verkligheten är utanför dörren och väntar få att på komma in.
Framtiden knackar och knackar den vill komma in i ditt trygga lilla hus med mysiga kuddar som dämpar alla fall till marken. Den vill få dig att blåsa ut alla de fina ljus du tänt och få dig att ta ansvar. Få dig att gå ut i det ruskiga regnet med den alldeles för gråa himlen.
Den vill få dig att vänta ut det gråa. Framtiden vill att du tar tag i den och följer med den ut i verkligheten för att senare kunna springa runt på gröna ängar. För att ta livet som det kommer. Både med åska och vind och med ljumma sommarbrisar och kvällar med mygg.
Framtiden vill att du följer med och du vet att du någon gång måste följa den.
Men just nu är det så mycket mer tryggt och lugnt i din lilla hydda där ingen någonsin kan göra dig illa. Du vill stanna där och lyssna till alla de låtar som aldrig fick följa med tiden och dö ut.
Du vill stanna förevigt eller dö ung.
