flygandeskor

Hon sitter vid sitt skrivbord. Ensam i sitt rum.

Utanför hennes fönster blåser vinden i de träd som trängs i höstkvällens kyliga mörker.

Hon har låst sin dörr, även om ingen är hemma.

Kanske gillar hon känslan av att vara oåtkomlig.

Kanske är hon rädd för att någon ska komma in.

Kanske vill hon att någon ska rycka i handtaget och be henne öppna.

Kanske.

Hon sitter tyst. Hela huset är tyst. Det ända som hörs är vindens ihärdiga försök att blåsa omkull världen.

Hennes blick är fäst mot väggen.

Hon hatar dessa timmar. Mellantimmarna. Timmarna mellan. Mellan kväll och natt.

Det ända hon kan göra är att tänka, även om tänka är det ända hon inte vill.

Kanske kan man drömma sig bort.

Drömma om en verklighet bortom ensamma söndags mellantimmar. En verklighet utan låsta dörrar. En verklighet i solljus och värme.

Hon sitter och tittar rakt in i sin vägg.

Hon försöker att inte drömma.

Att drömma blir så mycket jobbigare, när verkligheten är så miserabel.